'Segra eller dö!'

I oktober 1676 hade färska svenska trupper skickats ner från alla landskapen och kommit fram till Småland och nu kunde Karl XI rycka in i Skåne med en helt ny armé; han hade nu 11 000 man med sig. Men det skulle inte bli någon lätt match då danskarna plundrade och förstörde byarna framför dem och bakifrån anföll snapphanarna och friskyttarna. Danskarna försökte helt enkelt svälta ut den svenska armén och det enda Karl XI och hans män kunde göra för att överleva var att dem i sin tur plundrade de gårdar och byar de kunde hitta, vilket naturligtvis inte ökade deras popularitet.

Den 11 november hade Karl XI och hans armé nått Kävlingeån vid Lilla Harrie kyrka. Ån var mycket bredare på den tiden och det myckna regnandet hade gjort att strandkanterna var översvämmade. Några kilometer därifrån på andra sidan ån låg den danska huvudarmén vid Svenstorps slott. Och nu började det regna. Det regnade dag efter dag och långsamt upplöstes alla vägarna och fälten till slam och lervälling. Provianten och veden tog slut, bristsjukdomar och epidemier spred sig i hären och de nyanlända rekryterna från norr dog som flugor och sakta, sakta sjönk den svenska armén ner i dyn och depression.

Vad skulle Karl XI göra nu? Skulle han dra sig tillbaka till Småland och för alltid förlora Skåne till danskarna? För honom personligen stod allt på spel just nu: hans krona, hans rike och hans liv. Men just då räddades han av kölden. Precis på samma sätt som hans far, Karl X Gustav, hade räddats av kölden som gjorde det möjligt att gå över Stora Bält. Kävlingeån frös! Det var visserligen ingen Donau precis men utan fungerande broar så var den tillräckligt bred för att det skulle vara omöjligt för kanonerna och de tunga ammunitionsvagnarna att komma över. Nu frös alltså ån och det berättas att kungen kväll efter kväll utklädd till vanlig soldat tog sig över ån för att spionera på danskarna på andra sidan. Med sig hade han då Erik Dahlberg, samme Dahlberg som lett Karl X Gustav över Bält.

Den tredje december fattade han beslutet. Nu måste trupperna segra eller dö. Och för honom personligen gällde det bokstavligt talat. Fälttecknet för svenskarna blev en halmkärve som de satte i hattbandet. Fältropet blev: Med Guds hjälp! På natten skrev Karl XI brev till sin mor, änkedrottningen. Där skrev han att om något hände honom ville han bli begravd i Riddarholmskyrkan, bland förfäderna. Och nu hade han bara ett val: att segra eller dö. Vid midnatt till den fjärde december biktade han sig för fältprästen Haquin Spegel, den blivande psalmdiktaren och ärkebiskopen.

Klockan tre på morgonen, just när månen hade gått ner började den svenska armén sätta sig i rörelse över den frusna isen, alla 8 000 man. Tanken var att man skulle gå till ett överraskande anfall mot det danska lägret där stämningen varit hög kvällen innan. Brännvinet hade uppenbarligen flödat för inga danska vaktposter reagerade när svenskarna satte sig i rörelse. De kom över allihop och det var inte förrän vid sjutiden på morgonen som yrvakna danska vakter hörde hur hela den svenska armén kom brakande över fälten. Men det var så dags att reagera, då stod svenskarna vid Stångby kyrka. Larmet gick i dansklägret, 13 000 mer eller mindre bakfulla och yrvakna danskar rusade upp och försökte ställa sig i någon slags slagordning.

Karl XI insåg nu att det inte var någon särskilt bra plats att mötas i strid på. Det var bättre neråt Lund, nära höjderna där det fanns en stor öppen slätt. Han gav order om full fart mot Lund och så satte man brådstörtat iväg. Som brukligt var på 1600-talet ställde man upp i taktiska enheter på linje. Enheterna, som kallades för den vänstra flygeln, centern och den högra flygeln var fördubblad. Den främre enheten kallades för träffen och den bakre för reserven. Svenskarna tågade söderut i färdig slagordning med högra flygeln först, därefter centern och sist den vänstra flygeln. Danskarna förstod dock vad de var ute efter och så gjorde man likadant. Det blev en kapplöpning sida vid sida för de två arméerna där den svenska högerflygeln galopperade vid sidan av den danska vänsterflygeln och bägge flyglarna leddes av var sin kung. Danske kungen Kristian V hade dessutom sin bror Georg med sig.

Det blev en svettig kapplöpning med flygande fanor och standar alla de sju kilometrarna ner mot Lund. Karl XI vann, svenskarna var först framme och tog höjden, och så började striderna på en gång. Den första drabbningen var vid nuvarande bryggeritomten och sedan kom den första stora kraschen mellan Sliparebacken och Väderkvarnshöjden, där många svenskar dog omedelbart. Karl XI var själv med vid de inledande striderna och hans häst Tottie träffades i pannan och föll död ner. Då förde man genast fram en ny häst, den skinande vita Brilliant som varit en gåva från den franske kungen Ludvig XIV.

Striden böljade så fram och tillbaka mellan Sliparebacken och Lunds ladugård. Kavalleriet stod då borta vid Valkärra. Alldeles i början på slaget så skadades den danske överbefälhavaren allvarligt och detta skapade förvirring i de danska leden och många började plötsligt fly. De förföljdes av en svensk trupp och bland förföljarna fanns också Karl XI och den svenske överbefälhavaren Simon Grundel-Helmfelt.

Bland de som flydde fanns danske kungen och man jagade danskarna ända bort till Kävlingeån. Dagsmejan hade där tinat upp isen så att flera hundra av de danskarna ryttarna och hästarna gick ner sig i ån och drunknade. Där borta hann nu Dahlberg upp kungen och lyckades övertala honom att komma tillbaks till Lund. Och det var sannerligen tur, för i Lund höll det på att gå illa för svenskarna. Både danskar och svenskar hade då dragit sig tillbaka något för att gruppera om sig. Kungen satte i högsta fart tillbaka mot Lund där soldater och officerare hade stupat i högar och hundratals hästar låg utspridda med inälvorna utfläkta över ängarna. Det var rök, eld, skrik, död och fasa och exakt så förvirrat som det alltid är på ett stort slagfält.

Samtidigt som det svenska rytteriet i högerflygeln vid 10-tiden jagat iväg efter den danska vänsterflygeln drabbade de båda arméernas centrar samman. Fronten var ca 1 km lång och både första och andra träffen i den svenska centern befann sig öster om Kävlingevägen och norr om Lerbäckshög. Danskarna fanns ytterligare 250 m österut.

Strax innan drabbningen i centern hände något mycket märkligt. En dansk kapten gick fram till det svenska fotfolket och utmanade en major Hastfer på en personlig duell. En 25-årig gardeskapten vid namn Bernhard von Liewen tog i stället hans plats och lyckades döda dansken i duellen.

Vid 15-tiden gjorde sig danskarna beredda för det sista anfallet. Svenskarna var då grupperade borta på Väderkvarnshöjden och i exakt i det ögonblicket kom Karl XI tillbaka igen. Danskarna trodde när han kom att ryttarna var en förtrupp för stora förstärkningar, i synnerhet då Karl XI direkt kastade sig in i ursinnig närstrid. Men han tog sig, tillsammans med sin lilla eskort, igenom de danska leden till den svenska sidan och lyckades samla trupperna till anfall från det hållet, och nu trodde danskarna att de var utsatta för anfall från två håll samtidigt. Det blev panik och dem flydde och därmed vände det hela.

Slutstriden kom att stå vid Valkärra kyrka vid halv sextiden på kvällen och den övergick till rena massakern som i synnerhet drabbade 1 300 holländska matroser som hade deltagit i slaget på den danska sidan. De ville ge sig tillfånga men av dem alla överlevde endast 47. Resten massakrerades av svenskarna som en hämnd för att holländarna varit med om att krossa den svenska flottan på Östersjön.

Resten av den danska armén flydde nu i skydd av mörkret mot Landskrona och säkerheten i fästningen där. Inga svenskar orkade förfölja dem, det hade varit en lång dag. I arton timmar hade kungen och hans män suttit i sadeln. Mannarna hade inte fått någon mat och hästarna inget foder. Men nu var det kväll. Natten föll och segern var vunnen. Med brinnande byar i bakgrunden och till ljudet av jämrande soldater och skrikande hästar föll kungen och hans män på knä och tackade Gud för segern.

Anders Leijoncreutz deltog i slaget med kaptenlöjtnants grad i första träffen med placering i den s.k. centern (se ovan) under dess chef generallöjtnant Martin Schultz von Ascheraden. Skaraborgs regemente flankerades av Livgardet och Dalaregementet. Det berättas i krönikorna angående Anders Leijoncreutz att: "Han förhöll sig alltid såsom en behjärtad krigsman, särdeles i slagen vid Halmstad och Lund, på vilket senare ställe han till de förr erhållna blessyrerna blev skjuten med en grov järnskrotkula i högra knäet och dessutom till huvud och armar med musköter så sönderslagen, att han länge blev liggande på marken bland de döda".

Han överlevde dock "dödens dag" den fjärde december 1676, det blodigaste slaget i Nordens krigshistoria. När eld upphör slutligen blåstes i vinterskymningen hade mer än 9 000 människoliv krävts i drabbningen, på en enda dag. Ca 4 000 svenskar och 5 000 danskar fick sätta livet till vilket innebar att fler stupade i detta slag än i både Poltava och under D-day i Normandie.

Kriget mot Danmark var inte slut i och med slaget, men det blev vändpunkten. Här krossades för alltid den skånska drömmen om att återgå till Danmark och det var vid Lund som den karolinska krigskonsten fick sitt första elddop. Ett elddop sprunget ur det kaos, virrvarr av explosioner, skärande och glödande metall, skrik, skräck, ångest, blod och rök som präglade den där ödesmättade vinterdagen i den sista skälvande månaden av onådens år 1676 utanför den lilla staden Lund.